Åh vad skönt! Känns som man varit borta i evigheter. Dessa tre dagar har känts som veckor! Så nu är vi en familj, i vardagen. Pappan lagar dagens middag, zacharias äter och mamman ligger i soffan och bebismyser och tittar på tv. Finns inte mycket att klaga på här inte! Bilresan hem gick över förväntan, då han sov tyst som en mus hela vägen. Tror han trivs bra i både bilbarnstolen och i en brummande bil! Så nu vska vi snart äta middag och bara vara och invänta morgondagen.

 

Förlossningen;

Allting började med att jag vid åtta på lördagkvällen började få rejäl magknip, men som var hanterbar och kom och gick lite då och då. Som blev kraftigare och värre och tätare för varje timma! Så jag förvarnade mamma och Devrim att det kunde vara dax. Så Devrim fick ta taxi hem från jobbet vid midnatt för nu gjorde värkarna så ont och kom så ofta att jag inte kunde hålla tårarna borta! Tog alvedon och bad men det hjälpte inte ett dugg. Ringde in till förlossningen som sade att jag skulle ringa in igen när värkarna varade i 1 min och kom 3 gånger på 10 min. Så vid fyra-fem på morgonen ringde jag mamma och bad henne komma för nu var det riktigt jobbigt! Så vid 06:20 var vi inskrivna på Danderyds sjukhus. Och vid första kontrollen hade jag redan öppnat mig 5 cm, yes! Så min fruktan att bli hemskickad va över och jag blev bästavän med lustgasen. Hon sade även att det nu kunde dröja att öppna sig 1 cm på en timma, så då tänkte jag att det här kommer ta evigheter! Två timmar senare vid nästa kontroll var jag öppen 8 cm och då gjorde det sjukt ont och jag ville i princip dö, så då gjorde de iordning mig för epidural. Men medans de satte in kanylen bara så började jag få tryck nedåt och skrika som bara den, och då var barnmorskan tvungen att kika igen om jag öppnat mig mer och vips så var jag fullt öppen efter bara 20 min! Så jag hann inte få min epidural utan körde bara fullt ös på lustgasen. Och med en timmes krystvärkar så kom världens finaste gåva 11:16!

 

Så jag hann bara vara inlagd i 5 timmar, vilket inte alls är vanligt. Gick väldigt fort! Och kändes verkligen som jag hade turen på min sida. Hon sade att han normalt skulle ha fötts vid 3 tiden om man räknade ut snabbt. Så lilleman hade bråttom ut och det tackar jag för! Jag hadee även världens bästa stöd från både Devrim, mamma och barnmorskorna. Minuten efter han var ute så sa jag; aldrig mer. Och idag kan jag titta tillbaka och tänka på det som en grym upplevelse! Visst, smärtan var helt obeskrivlig och du ville göra något mer utöver att dö, men som alla säger så glömmer man det fort. Du har fått en gåva som är obeskrivlig lycka!