Såhär innan klockan börjar att bli för mycket och jag lägger mig i sängen med tusen tankar, så tänkte jag faktiskt skriva av mig lite. Tänkte även ta och skriva om mig och mitt liv och om vem jag är för de som inte vet, eller för de som har tappat greppet om det. Om du vill läsa, läs, om inte så gå vidare.

 

Den 11 februari 1992 kom jag till världen en månad för tidigt, först födde och sist födde i familjen. Mina föräldrar skiljde sig när jag var ynka 2 år så minnen med de tillsammans finns inte. För mig är det faktiskt svårt att se att de ens har varit tillsammans. De är två helt underbara människor, men från helt olika planeter. Nu pratar vi jorden och pluto i stort sett, det avståndet. så från barnsben så har jag vant mig med två familjer hit och dit. Ingenting som jag haft eller fortfarande har emot. Tycker bara det är bra! Man lär känna nya människor och bekantskaper, lär ut och lär sig av de. Just nu är jag trygg och nöjd med båda mina föräldrars förhållanden, skulle nog bli riktigt ledsen om det helt plötsligt skulle ta slut.

 

Pappas sambo har tre döttrar, den yngsta är i min ålder och sen är de andra äldre. Eftersom jag aldrig har haft några riktiga syskon så säger jag alltid "min syster" när jag berättar om de för andra, finns inget halv eller plast eller vad man nu säger, i mina ögon. För mig kommer de vara min sons mostrar på riktigt!

Mammas kille har också barn, två döttrar och två söner. Jag känner de inte så bra eftersom vi aldrig ses, men jag vet vilka de är sen tidigare. Samma skolor osv.

 

En dag när jag var 6 år gammal, så klippte jag av mitt långa fina hår till centimeter kort. Min kommentar till mamma var; jag är trött på att höra att jag är söt! Jag umgicks jämnt med killar, bilar och vapen var min grej. Om jag fick en barbydocka så såg jag till att min x-man gubbe dödade henne, sådan var jag. Och alla som inte kände mig började tro att jag var en kille, tom när jag började spela fotboll vid 6-7 år. Jag kommer t.o.m ihåg kommentarerna jag fick från tjejerna på första träningen; men, vi får ju inte ha en kille i laget! Alla lag vi mötte tyckte att vi fuskade, för att vi hade "en kille" i laget. Som tur var hade jag mina hjältar, Julia och Felicia som alltid stod upp för mig och blev förbannade på alla som sa att jag var en kille. Tack för det tjejer, haha.

Började även på innebandy vid 10 års ålder, så började jag låta håret växa. Folk slutade se mig som en kille, började få tjejkompisar tack vare sporten. Började förstå var smink och skor var för något!

I allt kämpande mellan "kille/tjej", så drog jag på mig en ätstörning. Slutade med att jag vägde 25 kg vid 12 års ålder, fick ett wakeup call någonstans inne i mit huvud, tvingade i mig maten och vips så släppte det. Jag vet ännu inte vad det berodde på egentligen, varför jag fick ätstörningar. Det får bli ett mysterium!

 

Det tog mig ända fram till cirka 1-2 år sedan att sluta med sporten. Innan dess var sporten allt jag hade! Jag hade träning varje dag, match varje helg. Det var full fokus på sporten. Det var stadslaget i både fotboll och innebandy, vilket blev för mycket. Jag spelade för att det var kul, inte för att prestera. Så jag hoppade av båda stadslagen och fortsatte i mina lag, där jag hade mina vänner. Och nästan alla de vänner som står mig närmast i dag, är de som jag hittade ute på planen, i mina lag.

 

Sedan åkte jag till Turkiet, Marmaris för första gången 2009, trodde jag skulle åka på en avslappnad och skön familjesemester. Men istället träffade jag min största kärlek, och jag visste inte då att inget skulle bli detsamma! Så jag började prioritera resor ner dit mer än något annat, så fotbollen var det första jag lade på hyllan. Jag var borta så pass mycket, varje vinter, vår, sommar och höst. Så tillslut blev innebandyn för mycket också, så det slutade jag med förra vintern. Hela sommaren 2010 och hela sommaren 2011 spenderade jag i turkiet, så man kan säga att jag bodde där. Vi hade vår lägenhet och vi levde som vi lever här i Sverige nu. Men vi visste att vi inte kunde fortsätta att leva säsongslivet/charter livet i turkiet om vi ville ha en framtid, så vi ansökte om visum förra vintern. Och medans vi väntade på svar så bodde vi i istanbul under förra våren, och vips så har vi snart bott i Sverige i ett år.

 

Mycket har gått rätt till i mitt liv, annat ångrar jag. Men utan ånger så hade jag inte varit där jag är idag.

Nu bor vi i vår egna lägenhet och väntar vårt första barn om två månader. Vem hade trott att vi skulle stå här idag? Ingen, det vet jag. För det gjorde inte ens vi! Så tack till mina föräldrar, som har skapat mig och gjort mig till den jag är idag. Och tack till min överbeskyddande pappa som ändå släppte iväg mig själv till turkiet som 17 åring, vart skulle jag stått idag annars? Och tack till alla mina vänner som alltid stått vid min sida, som alltid funnits där genom både med och motgång. Utan er skulle jag inte vara lika stark som jag är idag!

 

Och självklart ett extra tack till min sambo, den blivande pappan, som inte låtit oss ge upp. Även fast man många dagar har velat ge upp åt både det ena och det andra hållet! Kan inte förstå hur mycket han har gett upp för att komma hit, flyttat från familj och vänner pga mig. Jag har så mycket att ge tillbaka!
Livet i Sverige har börjat bra för oss, och det blir bara bättre.
Så jag längtar efter vad livet har att erbjuda!