Hela veckan har gått åt att praktisera på äntligen hemma, ångrar inte en sekund det är så jävla kul.. Får göra allt möjligt, och kändis galen som jag är så träffar man på nya varje dag. Living my dream!

aja nog om det.. nu ska jag skriva av mig igen, ännu en gång:
Det känns som att min kropp bara är ett skal som vandrar omkring utan uppfattning.. vart fan är min själ, mina känslor? Varför kan jag inte tänka klart längre, har min hjärna tappats bort? Allting känns så fucking jävla meningslöst vissa tillfällen, vissa tillfällen som tex.. Varje dag? Det hjälper inte att tänka på annat, vad jag än gör påminner mig om den tiden. Så fort jag tänker på något annat dras jag sakta tillbaka, i någon lustig kringlig väg, tillbaka till just den tiden.. Jag saknar alla kvällar, jag saknar stranden, alla rutiner man hade varje dag, alla underbara människor, de långa samtalen på strandpromenaden varje natt.. varför känns det såhär. Känns så otroligt onödigt att gå omkring och andas en luft som inte ens är menad för mig, för jag kan inte gå utan hans luft i mina lungor.. Jag kan inte dansa, för det tillhör bara den platsen. Jag kan inte bada, för det gjorde jag senaste gången där borta.. Seriöst, vad händer. Take me back!

Ez jite hezdekim, dilemin.
Jag älskar dig, älskling.